1981

GAIS nye tränare, Bosse Nilsson, 36, tillträde inte förrän i januari och kunde bara marginellt påverka truppens utseende och försäsongens planering. Nilsson kom närmast från Mjällby som åkt ur allsvenskan. Programförklaringen: »Svenska mästarna Östers spelstil ska bli GAIS riktmärke.«

GAIS gick åter ut med en sansad målsättning, »någonstans i rnitten«. Det var inte så konstigt. Gary Brocke och Dean Mooney försvann till England, Mikael Johansson ville prova på allsvenskan och flyttade till Halmstad, Mats Jinefors gick till Gefle, Johan Hornhammar flyttade hem till Stockholm och Sten Pålsson varvade ner i Grebbestad efter 13 suveräna säsonger med GAIS.

Nyförvärven såg ut att ha högst fem procents kapacitet av spelarna som gått. I seriepremiären mot Halmia var åtta av 13 gaisare division II-debutanter. Morgan Lagemyr räddade 1-1. Laget såg tunt ut och hade framför allt offensiva probem. Ett håglöst GAIS slutade sist i serien med ynkliga tre segrar.

Gamla goa anrika GAIS i trean. Hur kunde det hända? Förtvivlade supportrar och förvånad allmänhet skakade på huvudet. Svaret kan sammanfattas i två punkter: 1) dålig ekonomi och 2) fel nyförvärv. Det går att köpa billigt och bra, men talangscouting var inte längre något som GAIS behärskade.

Att GAIS hamnade i trean var egentligen inte alls ologiskt. Sedan Åke Lindegarth lämnat föreningen ungefär tio år tidigare hade det gått sakta men säkert utför. Lindegarth hade näsa för billiga talanger och var dessutom en stark ledare av den typen som är guld värd för varje förening. Efterträdarna under 70-talet kom inte i närheten av hans kapacitet.

Efter bronset 1974 somnade styrelsen. Kritikerna menade att GAIS leddes av välmenande supportrar utan känsla för vare sig affärer eller fotboll. Kritiken är givetvis generaliserande men har en fast grund. En genomgång av nyförvärven efter 1974 visar att man bara värvade rätt inför en säsong, 1980. Och att det blev rätt då var helt och hållet Lilledals förtjänst.

Efter degraderingen spekulerade många i att GAIS skulle bli ett nytt Gårda BK, men det fanns ljuspunkter som de initierade satte sitt hopp till. U-verksamheten såg ut att bli succé. U-proffsen vann obesegrade både Gothia Cup och Juniorklass 1, och pojklaget vann Järlaträffen för femte gången! Talangerna Niclas Sjöstedt och Mikael Robertsson hade redan debuterat i A-laget. Dessutom hände det saker på årsmötet. Sternhard Wilson blev ordförande efter avgående Gamklou. Folket från GAIS Intresse AB, som var de som fick stopp på Tom Lilledal, tog över helt. Bengt Olvenmark, kassör i styrelsen, meddelade att man för första gången på många år gått med vinst, och nästa år väntade man ett stort överskott.

Den nya styrelsen förklarade att »GAIS äntligen skulle drivas affärsmässigt av ekonomiskt kunnigt folk«. Organisationen skulle förbättras och skulderna skulle försvinna på fem år. Satsningen på U-proffsen förlängdes, talangscoutverksamheten skulle prioriteras, och som ny fotbollsansvarig valdes ännu aktive målvakten Kjell Uppling.Man skulle också ställa högre krav på spelarna. Som ett led i denna satsning hade Bo Falk heltidsanställts som tränare. När skyttekungen Flemming Pehrson sedan presenterades som första nyförvärv reste sig alla makrillar på nio och började hoppas igen.

Var Sternhard Wilson den starke ledare som GAIS saknat sedan Lindegarth?

Division II Södra 1981

Tabell
Lag	sp	v	o	f	Mål	p
Häcken	26	14	9	3	44 - 28	37
Halmia	26	11	9	6	44 - 30	31
Trelleborg	26	12	5	9	41 - 30	29
Karlskrona	26	9	11	6	35 - 28	29
Mjällby	26	10	8	8	34 - 31	28
Landskrona	26	10	7	9	30 - 26	27
V Frölunda	26	8	11	7	29 - 28	27
Helsingborg	26	9	9	8	32 - 33	27
Sleipner	26	9	8	9	32 - 41	26
IFK Malmö	26	5	14	7	33 - 31	24
Jönköping	26	7	9	10	39 - 45	23
Hässleholm	26	6	10	10	30 - 43	22
Grimsås	26	6	6	14	29 - 42	18
GAIS	26	3	10	13	22 - 38	16